Vår inriktning eller framtoning av LKK i Sverige
Hur skall vi då främja Kristi verk i världen och vilket är Kristi uppdrag till sin Kyrka idag? Vad skall en Kyrka, som på en gång är i världen men inte av världen, förkunna för en ny tids människor? Svaret kan bara ges av Kristus själv. Den Kristus som bor i oss - inte den Kristus som andra berättar för oss om. Talar vi för högt, då kan ingen höra Kristus. Lyssnar vi stilla inåt kan vi en gång nå den kunskap, som kan göra oss ödmjuka redskap i Kristi Kyrkas tjänst.
Det finns två
särdrag som präglat vår kyrka under alla år. De
är för det första kyrkans syn på människan som
evighetsvarelse och för det andra friheten i att söka Sanningen.
På dessa två särdrag vilar hela vår kyrkas existensberättigande
och det är på dessa vår förkunnelse skall vila.
Människan som evighetsvarelse
Hörnstenen i vår kyrkas människosyn är
hämtade ur Psaltaren 82:6 "Jag har väl sagt att I ären
gudar, och allesammans den Högstes söner". Vi tror att Kristus
menade, att varje människa har ett gudomligt arv, som är ett
utflöde från Gud själv och att hon, om än på
ett bristfälligt sätt, kämpar för att låta denna
Guds avbild inom henne komma till uttryck. Hela livskampen är inget
annat Šn en kamp mellan vår allt för jordiska människa
och den gudomliga principen inom oss. Det gör att vi hyser den största
vördnad för varje människa, även för den som
inte förverkligar så mycket synbarligen av sin inneboende gudomsgnista.
även inom den människa, som till synes glömt bort sitt
gudomliga arv och vandrar på vilsna vägar gör sig Guds
röst gällande och driver henne framåt.
En annan tanke som
fått sin alldeles speciella poängtering i vår kyrka,
är att Gud har en plan och livet en mening. Och den planen och den
meningen gäller oss alla. Den tillhör de underbaraste tankegångarna
i vårt Nya Testamente - Apokatastasis, läran om alltings återställande.
I Jesaja 46:23 kan vi läsa att Gud själv säger att "för
mig skola alla knän böja sig och mig skola alla tungor giva
sin ed." Detta gudomliga besked ges också av Paulus i Romarbrevet
14:11, där det står: "Så sant jag lever, säger
Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor
skall prisa Gud" och i Filipperbrevet 2:9-11:" Därför
har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn
som står över alla namn, fšr att alla knän skall böjas
för Jesu namn, i himmelen, på jorden och under jorden, och
alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära."
Varken Jesaja eller Paulus talar om att återställelsen till
det gudomliga ursprunget, som slutmål skulle gälla för bara
de just nu "levande" eller för dem som är "troende",
utan att den gäller allt och alla, utan undantag.
Detta kommer bl.a.
till uttryck i vår kyrkas trosakt, som vi använder vid sidan
av den för de kristna kyrkorna gemensamma, nämligen den Niceanska
trosbekännelsen, i avsnittet: "Vi tror att alla Hans barn en
gång skall nå Hans fotapall hur långt på vilsna
vägar de än må vandra".
Den talar om att
Gud har en plan för oss alla och att livet är så underbart
inrättat, att när vi, som vi ständigt gör, vandrar
bort från den väg som Šr kärlekens, rättfärdighetens
och sanningens, så kommer livet obönhörligen med följderna.
Vad en mŠnniska sår det skall hon också skörda - det
är livets sätt att lära och korrigera oss. Sedan mänsklighetens
begynnelse har det funnits en föreställning, som aldrig någonsin
dött ut, att livet och utvecklingen inte bara begränsas till
punkterna födelse och död, utan utvecklingen av vårt innersta,
gudsjaget, har fortgått under årmillioner och kommer att fortsätta
framåt i tiden. Enligt en undersökning av SCB 1988 trodde var sjätte
svensk på reinkarnation. Vissa teologer anser att vid sekelskiftet
så kommer var tredje svensk att omfatta någon form av västerländsk
reinkarnationsuppfattning.
De traditionella kyrkorna betraktar reinkarnationtanken som oförenlig
med kristendomen. Härvid är LKK ett undantag eftersom den erkänner
reinkarnationstanken som en möjlig odödlighetsförklaring.
Inte som en dogm, som alla måste acceptera, men som en tanke kyrkan
aktualiserar eftersom den kan ge perspektiv på tillvaron och en
förklaring till många av de frågor om livets mening,
som dagens människor har anledning att ställa.
Flera kyrkofäder under århundraden bl.a. Origines, lärde
att den mänskliga själen har en preexistens, att den alltid
existerat, att den från evigheten har tagit steget in i tiden. En
sådan föreställning inrymmer ju möjligheten av upprepade
liv på jorden, men inrymmer också möjligheten till en postexistenciell
utveckling i ickekroppsliga boningar i vandringen mot Guds fotapall.
Friheten i att söka Sanningen
LKK är väl den första kyrkan som verkligen
vågat göra det experimentet, att inte kräva att kyrkans
medlemmar måste instämma i olika lärosatser. Vi anser
att varje människa, inte bara har rätt till, utan en skyldighet
mot sig själv att söka komma till en egen och klar uppfattning
om livets mysterium. Friheten i sanningssökandet är ett av vår
kyrkas särdrag. Att vara liberalkatolik är inte alltid så
lätt. Friheten att lära av livet och själv komma fram till
en "bestående" tro är faktiskt inte den lättaste
och bekvämaste vägen. Man måste våga stå för
det man själv tror på, det man kommit fram till, även
om man utsätts för kritik, och samtidigt alltid vara beredd
att revidera sin tro allt efter som livet lär och nya infallsviklar
på Sanningen uppenbaras.
Sanningen är inte en statisk doktrin, som skall antas av intellektet
utan i stället en levande personlig upplevelse. Kristendomen överflödas
av esoterisk fšrkunnelse. Till exempel är mycket av vad Jesus lärde
ut praktiskt taget obegripligt eller intellektuellt oantagbart och kan
endast fšrstås på ett djupare andligt plan. Liturgins Gudomliga
Mysterier är "dolda" för det analytiska intellektet
men uppenbarade för det andliga. Kristi Mystiska Kropp den Katolska
Kyrkan, är en esoterisk, inre enhet av hans lärjungar, förenad
inte genom ord och trosbekännelse utan genom det heliga, esoteriska
mysteriet av Hans Närvaro. Men dessa djupare, andliga mysterier kan
inte uttryckas i ord.
Mystiker har i alla tider funnit, eller snarare återupptagit dessa esoteriska sanningar, vilka förblir esoteriska, dolda, helt enkelt för att de är outsägliga, botom verbal kommunikation. De fšrsöker att uppdaga hemligheten i sina andliga upptäckter, men kommer alltid till den slutsatsen att det är omöjligt, därför att det inte går att uttrycka med ord. Därför måste de förbli dolda, kända endast av dem som i "resan inåt" upptäckt Sanningen.
Det
är LKK:s uppgift att lära, inspirera och uppmuntra sina medlemmar
att "resa inåt". Sanningen kan inte förkunnas med
ord, böcker eller predikningar, de kan bara vara hjälpmedel.
För Sanningen kan endast få liv i deras hjärtan, som är
villiga att söka samt att i sig själva och i sina liv förverkliga
det som är sant esoteriskt, i egentlig mening dolt. Därtill
uppmuntrade av kyrkans kärleksfulla ledning och Sakramenten , inspirerade
och stimulerade genom regelbundet deltagande i den Heliga Nattvarden.
Jag vill till sist avsluta med att citera en av vår kyrkas tidigare
presiderande biskopar, biskop Hugh Stykes: "I vår kyrka har
vi goda medlemmar för vilka den traditionelle, historiske Kristus
är en levande realitet. Vi har också medlemmar för vilka
allegori, myt och symbol utgör nyckeln till det verkliga. Några
går helt in för den devotionella eller sakramentala aspekten
av kyrkans liv och gudstjänst. Några betraktar sig som gnostiker,
andra har ett helt och hållet intellektuellt sätt att nalkas
det heliga. Alla dessa och många andra har sin rättmätiga
plats i vår liberala och katolska kyrka. Och det krav, som är
förbundet med den tolkningsfrihet, som vi med rätta värderar
så högt, gäller vår inställning till dem av
våra bröder och systrar, som nalkas verkligheten från
ett annat håll än vi själva. Detta är inte lätt
alla gånger, men det innebär en andlig träning, som är
väl värd att göra och som bär rik frukt. Detta kan
väl sammanfattas i den slogan som vår kyrka har myntat på
sina brevmärken: Respekt och fšrståelse för andras religöšsa
uppfattning."
+ Sten-Bertil