När James Ingall Wedgwood vigdes till biskop för den oberoende Gammalkatolska rörelsen i Storbritannien var detta kulmen av en oerhört turbulent tid inom rörelsen.
Dessutom bör man ta i beaktande att i stort sett hela Europa låg i krig. Det stora kriget, vad som idag kallas första världskriget hade försatt hela den europeiska kontinenten i brand och samhället i stort var mitt uppe i en total omvälvning.

Ärkebiskop Matthew hade under fyra år och fyra månader vigt inte mindre än åtta biskopar, i stort sett alla av dem hade övergivit honom och den församling som bildats. När så Matthew själv hade övergivit församlingen och prästerna gjorde han det utan tanke på konsekvenserna. Det var upp till biskop Fredrick S Willoughby att försöka hålla ihop rörelsen tills dess att Wedgwood kunde ta över.
Wedgwood var för tillfället på väg tillbaks till England från Australien när han fick höra om krisen som drabbat rörelsen. Man hade i hans frånvaro valt honom till biskop men beroende på turbulensen ville han innan han accepterade att konsekreras till biskop säkerställa att allt gått korrekt till. Det fanns fortfarande frågetecken rörande Matthews agerande och biskop Willoughby tyngdes av illasinnade ryktesspridning.
Efter att Wedgwood haft möjlighet att tala med de inblandade och också sett korrespondens mellan Willoughby och Matthew som föregick Willoughbys anslutning till rörelsen var Wedgwood övertygad om att Willoughby inte hade dolt något för Matthew och han förstod också att Willoughby wille dra sig tillbaks från rampljuset.
Den 13 februari 1916 vigdes därför James Ingall Wedgwood till biskop av biskop Willoughby och axlade ansvaret för den Gammalkatolska rörelsen i Storbritannien. Det stod emellertid helt klart för Wedgwood att man inte kunde fortsätta i samma spår som man dittills hade gjort, man var tvungen att reformera rörelsen för att ha en möjlighet att överleva.
Wedgwood hade tillgång till ett stort personligt nätverk både i och utanför Storbritannien och han var inte rädd för att använda detta för att få kyrkan att växa. Kyrkans namn ändrades till the Liberal Catholic Church (Old Catholic) och arbetet med att revidera liturgin påbörjades. Efter en tid togs tillägget (Old Catholic) bort.
Wedgwood hade kapaciteten att entusiasmera och inspirera och han verkade outtröttlig i sitt arbete för kyrkan.
Genom sina resor spred han snabbt kyrkan till Australien och USA. Wedgwood kände den före detta anglikanske prästen och teosofen Charles Webster Leadbeater som bodde i Australien och han erbjöd sig oreserverat att delta i arbetet. Leadbeater vigdes till biskop den 22 juli 1916 och kort därefter påbörjades revisionen av de liturgiska böckerna.
Många teosofer världen över intresserade sig för den framväxande kyrkan och med Leadbeaters uppmuntran anslöt de sig. På detta sätt spred sig kyrkan snabbt framförallt inom det Brittiska imperiet men snart också utanför.

Wedgwoods stora arbetsbörda och de många resorna började ta ut sin rätt och i början av 1923 var han tvungen att p.g.a. sjukdom lämna posten som presiderande biskop. Han drog sig tillbaka på ett gods i Nederländerna som en vän till honom hade ställt till hans förfogande, där fortsatta han sitt arbete med att leda bl. a. prästutbildningen för kyrkan i de europeiska länderna.
Den som övertog det övergripande ansvaret för kyrkan blev just C W Leadbeater.
Biskop Leadbeater kom att leda Liberala Katolska Kyrkan som presiderande biskop fram till sin död i mars 1934. Han kom att på många sätt sätta sin prägel på den unga och relativt lilla kyrkobildningen. Under en lång tid uppfattade till och med många honom, och inte bp Wedgwood, som kyrkans grundare och han blev den allt överskuggande auktoriteten inom kyrkan. Kyrkan fortsatta att sprida sig under hans ledarskap, men den teologiska och intellektuella utvecklingen stannade på många sätt av.

Kombinationen av att många av kyrkans präster och medlemmar också var medlemmar i teosofiska samfundet och att kyrkan leddes av en presiderande biskop som var så tätt förknippad med teosofiska sällskapet fick många, både inom och utanför kyrkan, att betrakta the Liberal Catholic Church som en teosofisk kyrka.
Denna utveckling kom att några år efter hans död resultera i den första stora konflikten inom den liberalkatolska rörelsen.

Det var i USA som regionalbiskopen Charles Hampton tyckte att den teosofiska prägeln på kyrkan hade gått lite väl långt. Han påpekade att kyrkan hade bildats för att vara ett liberalt alternativ till de då konservativa kyrkorna inom både de katolska och protestantiska kyrkofamiljerna och att kyrkan aldrig var avsedd att bli en teosofisk kyrka. Resultatet av detta blev en personlig konflikt mellan honom och Frank Waters Pigott som 1934 hade efterträtt Leadbeater som presiderande biskop. Konflikten kom att mer handla om personliga motsättningar än om den egentliga sakfrågan och detta resulterade i att kyrkoprovinsen i USA under Hamptons ledning bröt sig ur. Denna gren av den liberalkatolska rörelsen är numera känd som Liberal Catholic Church International och har sin verksamhet främst i USA.

Verksamheten inom Liberal Catholic Church fortskred emellertid sakta framåt.
Kyrkans inre utveckling mer eller mindre stannade av under efterkrigstiden och de nya impulserna var ganska få. Även om samhället höll på att förändras och detta påverkade både de protestantiska kyrkorna och den Romersk-katolska kyrkan så gick det obemärkt förbi för liberalkatolikerna.
Vad biskop Leadbeater skrev på 20-talet och dessförinnan förblev rättesnöret för kyrkans verksamhet.
Detta resulterade så småningom i en intern kris som blev allt mer uppenbar och slutligen skulle det bli yttre faktorer som utlöste den.

I många länder hade utvecklingen i samhället mot ökad jämställdhet och rättigheter för minoriteter resulterat i helt nya samhällsmönster. På andra ställen förblev samhället konservativt av kulturella skäl. De yttre faktorerna började att tränga sig på kyrkan. Vad som tidigare varit en självklarhet nämligen att kvinnor inte kunde bli präster började mer och mer att ifrågasättas. Men frågan om kvinnliga präster var bara en, om än kanske den mest tydliga, av flera frågor där kyrkans officiella inställning hade börjat uppfattas som omodern och problematisk.
Kyrkans självbild som oerhört tolerant, inkluderande, liberal och modern började halta ordentligt med hur människor betraktade kyrkan utifrån.

I länder som Sverige och Nederländerna, som tidigt började arbeta med frågor om jämställdhet och tolerans, började man diskutera situationen. I Sverige samarbetade kyrkan t.o.m. med den första kvinnliga prästen i Svenska Kyrkan under 60-talet. Snart började LKK i Sverige att påbörja arbetet för att så småningom även öppna möjligheten för kvinnor att bli präster i the Liberal Catholic Church.
Framgången var i stort sett obefintlig. Samtidigt distanserade sig kyrkan i Sverige allt mer från teosofiska idéer från 70-talet och framåt. Intresset för en genuint katolsk men liberal kyrka odlades bland de nya medlemmar som anslöt sig under 1900-talets senare decennier. Frågan om kvinnliga präster kom att bli en symbolfråga för en ny liberalkatolsk andlighet som höll på att växa fram.

Attityden från liberalkatolska biskopar i Afrika, Australien, USA och Sydeuropa förblev oförstående och argumenten emot kvinnliga präster blev allt mer absurda och känslomässiga.
I kombination med denna utveckling blev kyrkans ledning mer och mer auktoritär och den öppna och toleranta attityden kvävdes.

Den öppna konflikten var ett faktum när man tidigt 2003 i Nederländerna beslutade att viga några kvinnor till klerkens grad (det första förberedande steget för att kunna bli diakon). En hastigt inkallad biskopssynod samlades i England där den Nederländska kyrkoprovinsen skulle tvingas till underkastelse. Den presiderande biskopen Ian Hooker från Australien (den nionde presiderande biskopen i ordningen) försökte överta den direkta ledningen av den Nederländska kyrkoprovinsen och dess biskopar uteslöt ur den internationella biskopssynoden.
Den Nederländska biskopssynoden med stöd av kyrkomedlemmarna förklarade sig oberoende.
Händelserna i anslutning till detta fick en chockvåg att gå igenom de liberalkatolska provinserna i nordeuropa. Missnöjet spred sig.

Problemen spred sig. Enskilda biskopar fick problem inom den internationella biskopssynoden och den presiderande biskopen försökte tvinga dem och deras prästerskap till lydnad. Regionalbiskopen för Belgien och Kanada, Maurice Warnon tvingades lämna synoden och han, stödd av sina församlingar, anslöt sig till den oberoende synoden i Nederländerna.

Den 2-3 july 2003 möttes regionalbiskoparna Tom Degenaars (Nederländerna), Maurice Warnon (Belgien och Kanada) och Sten-Bertil Jakobson (Sverige) i Grindstedt, Danmark, för att diskutera den uppkomna situationen och lägga grunden till en eventuell ny Internationell Biskopssynod.

Vid Samfundet Liberala Katolska Kyrkan i Sveriges årsmöte 2003 rekommenderades att regionalbiskopen för Sverige skulle ansluta sig till den nya Internationella Biskopssynoden som var under bildande.
Från den 1 november 2003 bestod den nya Internationella Biskopssynoden under ledning av den presiderande biskopen Tom Degenaars av 5 biskopar.

Därefter anslöt sig sedan biskopar, präster, kyrkoprovinser och församlingar från framförallt nordeuropa men också i nordamerika till den nybildade synoden. Den totala splittringen av den liberalkatolska rörelsen var ett faktum. Symbolfrågan var kvinnliga präster. Den ena delen tillät kvinnor att bli präster den andra gjorde det inte. Men i och med öppnandet för möjligheten för kvinnor att bli präster öppnades fönster och dörrar i den liberalkatolska rörelsen och ny frisk luft släpptes in. Paradoxalt nog har resultatet blivit en återgång till rörelsens ursprungliga öppna och toleranta attityd.