När James Ingalls Wedgwood vigdes till biskop för Gammalkatolska Kyrkan i Storbritannien i början av 1916 brukar man säga att den Liberala Katolska Kyrkan föddes även om det skulle dröja ytterligare ett år innan kyrkan fick sitt namn men kyrkan har en mycket längre historia än så.
Detta är kortfattad resumé av de historiska händelser som i slutändan ledde fram till att en kyrklig organisation med namnet Liberala Katolska Kyrkan såg sitt ljus under åren 1916 och -17.

Historien börjar egentligen vid slutet av 1600-talet i Utrecht i Nederländerna. Den Apostoliske Vikarien för stiftet Utrecht som under lång tid varit utsatt för hårda påfrestningar på grund av den under ett och ett halft sekel pågående reformationen i närområdet blev utsatt för intriger inom den Romersk-katolska Kyrkan. Den Apostoliske Vikarien Petrus Codde anklagades för samröre med en grupp som kallades Jansenister och som ansågs sprida villoläror inom kyrkan. Trots att två på varandra följande undersökningskommissioner frikände Biskop Codde från anklagelserna beslutade Påven Clemens XI 1701 att suspendera Biskop Codde.
Till saken hör också att Utrechts stift sedan ett beslut av påven Eugen III 1145 hade rätt att lokalt välja biskop när biskopsstolen blev vakant. Detta privilegium bekräftades senare av det Fjärde Laterankonciliet 1215. Därtill hade Påven Leo X ytterligare utvidgat stiftets autonomi genom att i bullan Debitum Pastoralis 1520 försäkra stiftets biskopar och präster privilegiet att inte lyda under Roms domvärjo.
Dessa privilegier kom att få stor betydelse för den vidare utvecklingen. Genom tillsättandet av de två undersökningskommissionerna hade Påven redan brutit mot privilegierna i Debitum Pastoralis och missnöjet spred sig i Utrecht.
När sedan Påven suspenderade Biskop Codde och utsåg en ny Apostolisk Vikarie vägrade stiftet att erkänna honom med hänvisning till stiftets autonomi. Biskop Codde lämnade emellertid sin post 1703 varefter biskopsstolen var vakant och stiftet i praktiken satt i kyrklig ”karantän” av Rom.
1723 var situationen akut. Efter att ha varit utan biskop i 20 år var prästernas medelålder hög och antalet minskade stadigt eftersom inga nya präster kunde vigas utan biskop. Inte heller några konfirmationer kunde äga rum. Missnöjet med den rådande situationen såväl som med attityden från Rom var markant.
1719 hade Dominicus Marie Varlet med påvligt mandat vigts till biskop av Babylon. Biskop Varlet visade sig emellertid ha sympatier för den Rom-kristiska rörelsen i Utrecht och han utförde bland annat över 600 konfirmationer i Nederländerna vilket kom honom att hamna i påvlig onåd. När Cornelius van Steenoven valdes till biskop av prästerna i Utrecht gick Biskop Varlet med på att utan påvligt mandat utföra biskopskonsekrationen av van Steenhoven med hänvisning till de av tidigare påvar givna privilegierna. I och med detta var det katolska stiftet i Utrecht definitivt oavhängigt av Rom. Den Gammalkatolska Kyrkan i Nederländerna hade fötts.
Den oberoende katolska lokalkyrkan påbörjade omedelbart att söka återuppbygga vad den kunde i den del av världen som Rom kommit att ignorera och som slitits sönder av reformationsstrider. Biskop van Steenhoven återetablerade och konsekrerade biskopar för de gamla biskopssätena i Deventer, Haarlem och Groningen vilka hade varit vakanta efter reformationen och arbetet med att utbilda och viga präster fick ny fart.
Paralellt med denna oberoende kyrka fanns ett stort antal regularpräster och troende som var lojala mot Rom och Påven. Men det skulle dröja till 1853 när den Nederländske kungen Vilhelm II hade garanterat dess frihet som den Romersk Katolska hierarkin återställdes i Nederländerna.
Den oberoende katolska kyrkan med centrum i Utrecht tolererades emellertid av myndigheterna under hela tiden.

Kyrkan i Nederländerna levde sitt stilla liv och gjorde inte mycket väsen av sig fram till dess att det Första Vatikankonciliet 1870 under stor uppmärksamhet beslutade att bekräfta dogmen om Påvens ofelbarhet då han uttalar sig i frågor om tro eller moral ex cathedra. Detta beslut uppfattades av många, både inom och utanför den Romersk-katolska Kyrkan, som något nytt och provokativt.
Vid ett möte som samlade flera hundra präster, teologer och lekmän i München 1871 beslutades att bilda en oberoende ’Gammalkatolsk Kyrka’ i opposition mot de ”nymodigheter” som introducerats av Rom. Ledande i oppositionen mot den nya dogmen var den kände tyske teologen Johann Joseph Ignaz von Döllinger som visserligen aldrig själv var formellt medlem av den nya kyrkobildningen men som mottog sista smörjelsen från en Gammalkatolsk präst. Denna kyrkobildning stöddes av ärkebiskopen av Utrecht som vigde präster och biskopar. Så småningom skapades en mer formell union mellan de Gammalkatolska kyrkorna; Utrechtunionen.

Händelserna på kontinenten undgick inte katoliker och anglikaner i Storbritannien.
Den Romersk-katolska hierarkin hade återetablerats i England 1850 efter långa och svåra förföljelser av katoliker och katolska präster under tiden efter reformationen. Trots att den officiella attityden emot Romersk-katolska Kyrkan förändrades var misstron mot Påven och Rom fortsatt stor och händelserna vid Första Vatikankonciliet 1870 gjorde inte saken bättre.
Det fanns en förhoppning bland en grupp katolskt sinnade anglikaner och liberalt sinnade katoliker att det skulle finnas goda möjligheter att forma en stark Gammalkatolsk kyrka i Storbritannien. Den Gammalkatolska Kyrkan sågs som ett liberalt alternativ jämfört med den Romersk-katolska Kyrkan. Bl. a. hade man inom den Gammalkatolska Kyrkan i Tyskland redan 1874 avskaffat kravet på prästernas celibat (vilket dock inte avskaffades i moderkyrkan i Nederländerna förrän 1920) och infört en ordning där gudstjänsterna firades på folkspråket istället för latin. Den Gammalkatolska Kyrkan hade dessutom en episkopal, synodal struktur vilket innebar att biskoparna hade ett kollegialt ansvar för kyrkan och att beslut fattades av biskoparna gemensamt.
Man beslutade därför att kontakta Ärkebiskop Geraldus Gul i Utrecht. Den före detta Romersk- katolske prästen Arnold Harris Mathew föreslogs som biskop och att leda etablerandet av den Gammalkatolska kyrkan i Storbritannien. Den 28 april 1908 vigdes därför Arnold Harris Mathew till biskop i Utrecht av Ärkebiskop Gul.
Väl tillbaks i England försökte Biskop Matthew trumma ihop de potentiella gammalkatoliker han kunde men den stora tillströmningen uteblev. Problemen hopade sig för den åldrande biskopen och stridigheterna avlöste varandra.
Redan i december 1910 bröt Biskop Mathew kontakterna med den Gammalkatolska Kyrkan på kontinenten och förklarade kyrkan i Storbritannien självständig. I samband härmed lät han sig övertalas att biskopsviga två Romersk-katolska präster som låg i fejd med sin biskop. Dessa generade därefter Biskop Mathew inför Påven Pius X vilken utan pardon bannlyste båda de två fd Romersk-katolska prästerna och Biskop Mathew. Den brittiska skandalpressen gottade sig i historien och det slutade med att Biskop Mathew drogs in i en förtalsrättegång. Efter detta hade hans energi för att arbeta med att bygga upp en Gammalkatolsk kyrka tagit slut och han blev mer och mer tillbakadragen.

1913 publicerade Ärkebiskop Mathew en artikel om fåglar i en londontidning. En av läsarna var den unge James Ingalls Wedgwood.
Wedgwood som i unga år intresserat sig för kyrkomusik, gregoriansk sång och orglar och varit aktiv i den högkyrkliga rörelsen inom Church of England (Oxfordrörelsen) hade sett sina förhoppningar om prästvigning grusas då han efter att ha lyssnat på ett föredrag av Annie Besant intresserat sig för det Teosofiska Samfundet. Han hade omedelbart som han själv uttryckte det ”summariskt förvisats” från den församling i York där han bodde och studerade. Han kunde inte välja mellan sitt kyrkliga  och teosofiska engagemang. För honom var det två sidor av samma mynt. Han var därtill också intresserad av fåglar. Detta kom honom därför att skriva till Biskop Mathew och fråga om hans kyrka. Biskop Mathew sände ett mycket vänligt svar och så småningom engagerade sig Wedgwood i Mathews kyrka utan att sticka under stol med sina övriga intressen.
Många av Wedgwoods bekanta kom också att hitta ett andligt hem i den Gammalkatolska kyrkan och flera blev liksom Wedgwood prästvigda.
Under de följande åren började relationerna mellan Mathew och hans prästerskap att bli allt mer problematiska. Han hade för att säkerställa den apostoliska successionen biskopsvigt Samuel S Willoughby men efter att denne blivit utsatt för en förtalskampanj i pressen hade Mathew suspenderat honom. Detta ledde till stridigheter som resulterade i att Mathew lämnade rörelsen åt sitt öde. För att försöka rädda vad som kunde räddas vigde Biskop Willoughby ytterligare två biskopar nämligen Robert King och Rupert Gauntlett. Wedgwood erbjöds biskopsvigning omedelbart efter att han återkom till England efter en lång utlansresa. På grund av den rådande oredan inom rörelsen och den pågående förtalskampanjen i tidningarna avböjde Wedgwood biskopsvigning tills dess att han kunde reda ut vad som hänt och varför. Vid det här laget hade Biskop Mathew erbjudit Påven i Rom sin lydnad (vilken han efter att ha ändrat sig ytterligare en gång avvisade, Bp Mathew dog 1919). Wedgwood lyckades efter fyra månader övertyga sig om att verksamheten gick att rädda och att de anklagelser som riktades mot Biskop Willoughby var grundlösa och att han inte dolt något för Biskop Mathew när han anslöt sig till rörelsen.
Den 13 februari 1916 vigdes James Ingalls Wedgwood till biskop i den Gammalkatolska Kyrkan i Storbritannien. Detta blev startskottet för en omfattande omorganisation av verksamheten och också spridandet av rörelsen till större delen av det Brittiska imperiet och USA inom ett fåtal år.
Biskop Wedgwood skriver: ”Vi hade inte anslutit oss till rörelsen med tanken att starta en ny kyrka. Inget var mig mer främmande. Det hade varit en besvikelse att jag inte kunde bli präst i den anglikanska kyrkan och när ett tillfälle att anta ’prästerskapets ljuva men tunga börda’ under en friare regim erbjöds tvekade jag inte att gladeligen anta det. Om någon hade varit intresserad av att börja en ny kyrka hade han informerat sig om Ärkebiskop Mathews relationer till de övriga Gammalkatolska Kyrkorna och säkerligen beslutat sig för att söka lyckan någon annan stans. Men vi fann oss framför en from och hängiven församling som hade lärt sig att uppskatta de andliga värden som fanns i rörelsen. Erfarenheten hade också lärt oss att vi skulle lida under ett mer traditionellt ledarskap. Det fanns inget val annat än att gå framåt, oavsett hur stort och svårt arbetet som låg framför oss skulle visa sig vara. Därför togs beslutet att arbeta vidare.¹”