LIBERALA KATOLSKA KYRKAN I Sveriges RIKTLINJER FÖR ENHETSSTRÄVAN
Liberala Katolska Kyrkan i Sverige ser med glädje att vi lever i en tid då kristna trossamfund och enskilda människor, tvingade av Kristi kärlek (2 Kor 5:14), eftersträvar värdefullt samarbete med människor av många skilda trosövertygelser. Detta värdefulla samarbete kan vara av två olika slag:
Samtal och samarbete med andra kristna trossamfund och enskilda människor kallas för ekumenik, och sker i strävan efter de kristnas synliga enhet så att världen kan tro, i enlighet med Jesu förbön ”att de alla skall bli ett” (Joh. 17:21), samt i strävan efter att, i liv och arbete, låta Guds vilja ske på jorden.
Samtal och samarbete med andra religioners trossamfund och enskilda människor inom dessa kallas för religionsdialog, och sker för att bland varandra igenkänna element av sanning och helighet, odla tolerans, samt för att samverka i strävan efter mänskliga rättigheter, barmhärtighet, fred och skapelsens integritet.
Syfte
Syftet med följande dokument är att ge Liberala Katolska Kyrkans präster och aktiva verktyg att stimulera ekumenik mellan Liberala Katolska Kyrkan i Sverige och andra kristna människor och trossamfund, samt religionsdialog med människor och trossamfund av annan tro.
Syftet är inte att framlägga ett konfessionellt dokument som skulle kunna binda och tynga ämbetsbärares och kyrkomedlemmars fria samveten, och dokumentets ordval är noga övervägt för att förebygga ett sådant missbruk.
Syftet är däremot att underlätta ekumenik genom en principiell bakgrund till LKK:s etos, klargöra den roll olika officiella dokument spelar inom LKK, bemöta missuppfattningar om LKK, ge en historisk bakgrund till den ekumeniska rörelsen, internationell religionsdialog bland andra trossamfund och dialog med människor av god vilja, samt framlägga en riktningsgivande deklaration för framtida ekumenik, religionsdialog och samtal med människor av god vilja.
Bekännelsebildning
Den kristna bekännelsen är hela Kyrkans gensvar, i lovsång och handling, på Guds uppenbarelse, och hämtar sin näring i Guds uppenbarelse. Med ”bekännelse” menar LKK i Sverige inte den enskilde bekännelse av ett antal väldefinierade åsikter eller dogmer; LKK i Sverige vill istället göra gällande att den kristna bekännelsen gestaltas och levandegörs på följande områden:
Naturlig teologi
Guds uppenbarelse sker bland människor av alla religiösa övertygelser genom universums skönhet och lagbundenhet, genom det mänskliga förnuftet, genom samvetet och genom mystika erfarenheter.
Bibelsyn
Den heliga Skrift rymmer historiska vittnesbörd, heliga berättelser, kosherlagar, forntida straffsatser, släkttavlor, tänkespråk, poesi, profetlitteratur, läroutläggningar och många andra slags texter. Dessa olika slags texter skall inte förväxlas med varandra, och är av skiftande vikt för den enskildes och Kyrkans andliga liv. För kristna läsare är de delar av Skriften som uttryckligen handlar om Jesus Kristus av störst vikt.
I början av sin existens som självständigt trossamfund uttryckte Liberala Katolska Kyrkan denna insikt på följande sätt: ”Den Heliga Skrift [är inte] ordagrant eller alltigenom inspirerad, utan endast i allmän bemärkelse. Kyrkan anser att den innehåller mycket som är gudomligt inspirerat, och att det vid sidan av vad som är bokstavligt sant även finns annat som, såsom Origenes lärde, kan förstås allegoriskt och symboliskt . Den inser att Gamla testamentet är av växlande värde”.
Detta förstår vi idag som:
ett avståndstagande från läran om verbalinspiration, en lära som uppkom sent i Kyrkans historia, hade stor utbredning i andra trossamfund vid tidpunkten för LKK:s uppkomst, men som har mindre omfattande utbredning bland kristna trossamfund och enskilda idag;
ett bejakande av apostlamötet i Jerusalem år 49, som tillät kristna att bortse från kosherlagarna (Apg. 15:19-20; Gal. 5:2-6);
ett bejakande av den mångfaldiga och meditativa bibeltolkningsmetod som utövades i den tidiga Kyrkan, inte enbart med hjälp av allegori, utan även med hjälp av tropologi och anagogi;
ett bejakande av lectio divina, ignatiansk meditation, salesiansk meditation, sulpiciansk meditation och liknande metoder för meditativ bibelläsning, som har varit förekommande inom den romersk-katolska kyrkan, de anglikanska kyrkorna, de gammalkatolska kyrkorna och Liberala Katolska Kyrkan.
Liberala Katolska Kyrkan i Sverige förstår detta idag inte som ett avståndstagande från att ”Gud andas i varje bok i Skriften” (2 Tim 3:16), utan erkänner att även bibelställen av mindre vikt kan ha potentialen att leda människor till levande andlig erfarenhet, när de, allegoriskt, tropologiskt och anagogiskt, förstås i ljuset av centrala bibelställen och ytterst sett i ljuset av Jesus Kristus.
Fri religionsvetenskaplig bibelforskning, högläsning ur bibeln under eukaristifirandet och dygnets bönegudstjänster, och en meditativ bibelläsning, enskilt eller i grupp, kompletterar varandra. Medan den religionsvetenskapliga bibelforskningen tillfredsställer förnuftets krav på intellektuell redlighet, utan vilken den enskilda bibelläsningen löper risk för fundamentalistiska avarter, erbjuder högläsning ur bibeln under eukaristifirandet, under dygnets bönegudstjänster, och i den meditativa bibelläsningen möjligheten att förnimma ”den stilla susning” (1Kung. 19:12-13) som ”inte vänder fruktlöst tillbaka utan gör det Gud vill och utför Guds uppdrag” (Jes. 55:11b).
Den heliga Traditionen
Tillsammans utgör den naturliga teologin, den heliga Skrift, de tidiga trosbekännelserna, beprövade bruk och ordningar, samt helgonens och mystikernas bibeltolkning, själavårdsinsikter och levande andliga erfarenheter den heliga Tradition i vilken Kyrkans bekännelse finner sina källor, och ur vilken den enskilda människan, efter eget förnuft och samvete, hämtar vishet. Eller som samma tanke uttrycks i de Allmänna Upplysningarna i LKK:s Liturgi: LKK ”är ’historisk’ så till vida att den menar att kyrkan genom tiderna har bevarat ett dyrbart arv från Kristus själv” (Liturgi, sid. vii).
Troslärans evolution
Urskillningsförmåga är av stor vikt för att skilja den autentiska heliga Traditionen från sådana historiskt förekommande bruk, vanor och uppfattningar som endast är av tidsbundet värde eller, i vissa fall, efter noggrann prövning visar sig strida mot den autentiska heliga Traditionen. Den kristna Kyrkans gensvar på Guds uppenbarelse tar sig ständigt nya uttryck i nya kontexter. Grundad på tidigare släktleds insikter, och under bruk av förnuftet och samvetet, kan Kyrkan, vägledd av den helige Ande, fördjupa sin insikt om den gudomliga uppenbarelsens innebörd. Det står skrivet: ”När han kommer, sanningens Ande, skall han vägleda er till/i/med hela sanningen” (Joh. 16:13a). Detta är en tanke som LKK har bejakat i de Allmänna Upplysningarna i sin Liturgi: ”Den Liberala Katolska Kyrkan är en levande kristen kyrka, ”modernistisk” så till vida att den menar att religionens former skall hålla jämna steg med den mänskliga utvecklingen och upplysningen” (Liturgi, ibid.). Somliga sanningar uttrycks kanske bäst i kyrkosångens och poesins form:
”Låt nya tankar tolka Kristi bud
och nya själar flamma av hans brand.
Låt nya stämmor prisa kristi Gud,
på nya tungomål, i nya land.
O Herre Krist, hur outtömligt rik
än efter sekler står din offerbragd!
Vi av din sanning griper blott en flik,
ditt väsens fullhet än är outsagd”
(Psalm 417)
”Allt klarare skall varje tid
förstå ditt helga ord.
Allt djupare skall Kristi frid
i varje släkt bli spord.
Allt mäktigare brusa skall
de frälsta hjärtans jubelsvall
i högre kyrkovalv”.
(Psalm 376)
Samvetsfrihet
Den Liberala Katolska Kyrkan är ett trossamfund som tillåter den djupaste och bredaste samvetsfrihet. Detta kan orsaka svårigheter för andra trossamfund att bilda sig en rättvisande uppfattning om LKK:s nutida bekännelse. Ett sätt att närma sig den levda bekännelse som präglar LKK:s etos och den bredd av samvetsövertygelser som är förekommande bland LKK:s medlemmar i Sverige är därför av negativ art: Medan det är svårt att i lärosatser konkretisera vad LKK bekänner idag, är somliga samvetsövertygelser, av olika skäl, extremt ovanliga eller obefintliga inom LKK. LKK är öppen för alla och utestänger ingen, men samfundets sätt att forma trons liv gör att inte alla samvetsövertygelser brukar känna sig dragna till LKK.
Den som söker en central och ofelbar läroauktoritet finner inte en sådan inom LKK, och fundamentalism är därför en extremt ovanlig bibelsyn inom LKK. Den som söker ett trossamfund som förbinder sina medlemmar eller ämbetsbärare till ett lärosystem av normerande, detaljerade och välutvecklade ställningstaganden i de flesta lärofrågor finner inte ett sådant i LKK. Den som är antagonistiskt inställd till de kristna mystikerna dras sannolikt inte till LKK. Den som är övertygad om att giltiga dop uteslutande kan ske av vuxna människor kommer inte att dela LKK:s praxis att döpa barn och vuxna oberoende av ålder. Den som skyr de vördnadsyttringar för Kristi sakramentala närvaro i hostian, som föreskrivs i LKK:s Liturgi, kommer sannolikt inte själv att vilja dela LKK:s gudstjänstliv. Detsamma gäller den som motsätter sig att människor konfirmeras, blir avlösta, diakonvigs, prästvigs eller biskopsvigs; den som motsätter sig förbön för sjuka under smörjande av olja och den som inte anser att äktenskapet är en hemlighet som syftar på Kristus och Kyrkan. Rasism och homofobi är extremt ovanliga samvetsövertyelser inom LKK i Sverige.
Läroskrifters roll
Läroskrifters roll i ett trossamfund med principiell samvetsfrihet är inte nödvändigtvis densamma som i andra kristna trossamfunds liv. Historiskt sett föredrar LKK:s medlemmar att uttrycka bekännelsen i handling gentemot Gud och medmänniskan. Vårt trossamfunds etos präglas av viss oro att bekännelsedokument skulle kunna uppfattas som bördor för enskilda människors samveten, inte minst för sådana medlemmar som tidigare har farit illa i konfessionella kyrkor. Detta är viktigt att ta i beaktande vid läsning av LKK:s dokument av olika slag.
Lex orandi lex credendi
I firandet av sakramenten, dygnets böner och devotionerna gör Kyrkans medlemmar gemensamt den grundläggande andliga erfarenhet som leder till bekännelse i varje ny kontext.
Gudstjänstordningarnas formuleringar och anvisningar är i de flesta fall uttryck för tidigare generationers insiktsfulla andliga erfarenheter, och formar därför även bekännelsebildning idag. Den tidiga Kyrkan uttrycker denna tanke i devisen ”Lex orandi, lex credendi”: Bönens lag är bekännelsens lag.
Kort sagt: Gudstjänstordningarna tjänar den levande erfarenheten och uttrycker bekännelsen i handling. I ett trossamfund där den enskilde åtnjuter full samvetsfrihet är gudstjänstordningarna därför det främsta uttrycket för trossamfundets gemensamma bekännelse.
Den ekumeniska trosbekännelsen
Vid eukaristifirandet gör de flesta kristna trossamfund bruk av trosbekännelsen som antogs av det ekumeniska kyrkomötet i Konstantinopel år 381, och som därför kallas ”den nicaenoconstantinopolitanska trosbekännelsen”, men som ofta, på ett missvisande sätt, är känd som ”den nicenska trosbekännelsen”. Den är sannolikt en förening mellan Konstantinopels gamla dopbekännelse och den trosbekännelse som hade antagits vid det ekumeniska kyrkomötet i Nicaea år 325. I LKK:s Liturgi är 381 års trosbekännelse en av de trosbekännelser som kan användas vid denna tidpunkt under eukaristifirandets förlopp.
Trosbekännelsen från år 325 hade ursprungligen ett appendix med fördömelseklausuler. Denna trosbekännelse utgör, med fördömelseklausulerna uteslutna, i LKK:s Liturgi ett alternativ till bruket av 381 års konstantinopelbekännelse.
Trosakter
Under 1500- och 1600-talet populariserades en viss typ av böner i den romersk-katolska kyrkan, vid vars bruk den bedjande övar sig i någon dygd. Dessa så kallade ”akter” existerar i många olika textversioner, varierande mellan världens olika stift eller biskopskonferenser, och bär titlarna ”trosakt”, ”akt av hoppfullhet”, ”akt av kärlek” och ”botakt”. I alternativ språkdräkt har de även rönt viss popularitet i anglikanska miljöer. När den Gammalkatolska kyrkan förklarade sig självständig behölls givetvis dessa fyra akter i kyrkans böneskatt, och denna vidarefördes, i språkligt bearbetat skick, till Liberala Katolska Kyrkan 1916.
Liberala Katolska Kyrkans liturgi innehåller två trosakter och en akt av bot, men saknar, vid den tidpunkt detta dokument skrivs, officiella versioner av ”akt av hoppfullhet” och ”akt av kärlek” (LKK:s botakt används vid den punkt i mässan där den romerska riten, sedan medeltiden, använder apologia-bönen Confiteor, eftersom LKK anser botakten fylla en större själavårdande funktion - inte minst för ovana mässfirare - än 1314 års textversion av Confiteor).
Femtonhundratalets trosakter tillkom för bruk inom det enskilda bönelivet, och var inte avsedda att användas liturgiskt i konstantinopelbekännelsens ställe. I LKK:s Liturgi kan däremot någon av de båda trosakterna användas istället för någon av de båda trosbekännelserna vid eukaristifirande. Liturgiboken innehåller också en trosmeditation som inte är föreskriven för bruk vid eukaristifirandet.
LKK:s bruk av alternativa trosakter och trosmeditation är på intet sätt unikt inom svensk kristenhet. Metodistkyrkan i Sverige, som, i likhet med LKK, gör bruk av bindande officiella liturgiska formulär, använder ”Vår sociala bekännelse” som alternativ till konstantinopelbekännelsen och den apostoliska trosbekännelsen. Den Svenska Kyrkohandboken, som antogs av Svenska kyrkans kyrkomöte 1986, innehåller anvisningen att trospsalm kan sjungas i trosbekännelsens ställe. Kongregationalistsamfund med baptistisk eller nyevangelisk bakgrund saknar, till skillnad från LKK, bindande officiella liturgiska formulär, och varje kongregationalistförsamling är fri att använda liturgiska bekännelsetexter helt efter eget skön, ehuru böcker med föreslagna ordningar och texter har vuxit fram sedan 1912.
Den apostoliska trosbekännelsen
I västkyrkor, men inte östkyrkor, förekommer i dopgudstjänsten sedan länge en trosbekännelse som växte fram mellan 200-talet och 700-talet i staden Rom. Denna trosbekännelse kallas för ”den apostoliska trosbekännelsen”, och har i evangelisk-lutherska och nyevangeliska miljöer ibland använts som ett alternativ till konstantinopelbekännelsen även i andra gudstjänster än dopgudstjänsten. Sedan hösten 2009 är det tillåtet att använda den apostoliska trosbekännelsen vid firande av dopgudstjänst enligt LKK:s ordning, en förändring som inte syns i den upplaga av Liturgin som trycktes 1989.
Sången som bekännelse
Församlingssång är ett viktigt inslag i liberalkatolskt gudstjänstliv på ett sätt som inte nödvändigtvis var fallet i romersk-katolska, gammalkatolska och anglikanska miljöer vid tidpunkten för LKK:s tillkomst. När de flesta kristna trossamfund i Sverige framarbetade nya sångböcker i mitten av 1980-talet, beslöts att de 325 första av sångerna i dessa trossamfunds sångböcker skulle vara gemensamma. I samarbetet kring denna ”Sampsalm” deltog även LKK i Sverige.
LKK i Sverige använder sedan 1986 tre officiella sångböcker:
Den ekumeniska psalmboken ”Sampsalm”, innehållande 325 gemensamma sånger;
Svenska kyrkans psalmboksdel, innehållande 375 sånger som LKK brukar gemensamt med Svenska kyrkan och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen; samt
Liberala Katolska Kyrkans psalmbokstillägg, innehållande 52 sånger unika för LKK i Sverige.
Sång i den offentliga gudstjänsten är en bekännelsehandling, och sångtexternas teologiska innehåll är en viktig källa till kunskap om LKK:s bekännelse. Somliga sånger är mer eller mindre frekventa än andra.
Principförklaringens roll
Liberala Katolska Kyrkans Principförklaring är ett dokument som beskriver de principer som ledde fram till Liberala Katolska Kyrkans framträdande som en självständig partikulärkyrka 1916, och är därför ett värdefullt historiskt vittnesbörd om LKK:s självförståelse. Medan vissa delar av Principförklaringen kan upplevas som relevanta och tankeväckande även idag av många medlemmar, kan andra delar upplevas som starkt präglade av tillkomstmiljöns tidsanda, och är därför främst av historiskt intresse. Principförklaringens innehåll är inte bindande för ämbetsbärares eller enskilda samfundsmedlemmars samvete. Principförklaringen uppmanar LKK att ta del av nya bibelvetenskapliga och kyrkohistoriska forskningsrön, att i varje tid uttrycka sin bekännelse i nya kontexter och att alltmera vägledas av den helige Ande till hela sanningen.
Lärosammanfattningens roll
Liberala Katolska Kyrkans Lärosammanfattning är ett bekännelsedokument, som inte är bindande för enskilda samfundsmedlemmars samvete. Lärosammanfattningen pekar utöver sig själv på bekännelsens källor i Guds uppenbarelse sådan den framträder i många former.
Ämbetsbärares förpliktelse
Ämbetsbärare i Liberala Katolska Kyrkan i Sverige är förpliktigade att undervisa och själavårda i enlighet med Liberala Katolska Kyrkans Liturgi, och Lärosammanfattningen, så som ämbetsbärarna uppfattar dessa dokuments innehåll efter eget förstånd och samvete.
Ekumenik: Historisk bakgrund
Den odelade kristna Kyrkan sönderföll under historiens lopp i ett antal trossamfund. Den Assyriska kyrkans representanter var inte närvarande vid det tredje ekumeniska konciliet i Efesos år 431, och de orientaliska kyrkorna blev självständiga trossamfund efter det fjärde ekumeniska konciliet i Kalcedon år 451. Östkyrkan och Västkyrkan skildes åt efter ömsesidiga fördömanden 1054. Medeltiden såg framträdandet av en valdenserkyrka, som numera är medlem i Reformerta Världsalliansen, och en Hussitkyrka, som numera kallas för Evangeliska Brödraförsamlingen (herrnhutarna). Händelser under femtonhundratalet ledde till en romersk-katolsk kyrka präglad av kyrkomötet i Trient (1545-1563), en evangelisk-luthersk kyrkofamilj samlad kring den Augsburgska bekännelsen (1530/1555), en reformert kyrkofamilj präglad av Heidelbergkatekesen (1563) eller Westminsterbekännelsen (1646), en baptistisk kyrkofamilj (1525) och en anglikansk kyrkofamilj (1534). Ur den sistnämnda bröt sig Vännernas samfund (kväkarna), Metodistkyrkan, diverse evangelikala, apokalyptiska eller unitariska rörelser ut under de följande århundradena, och ur metodismen utvecklades universalistsamfunden och Frälsningsarmén. Den nyevangeliska rörelsen uppkom till en början inom Svenska kyrkan vid 1800-talets mitt, och resulterade i ett antal missionsföreningar och trossamfund. Den baptistiska kyrkofamiljen har givit upphov till ett antal självständiga trossamfund och rörelser, några bland dem karismatiska. Den Gammalkatolska kyrkan vidareförde efter det första Vatikankonciliets beslut om påvens ofelbarhet och universaljurisdiktion 1870 den katolska tro som hade funnits inom den odelade Kyrkan före 1054, inom den medeltida Västkyrkan och inom den romersk-katolska kyrkan före 1870.
När Liberala Katolska Kyrkan, efter en brytning med den Gammalkatolska kyrkan, framträdde som en självständig partikularkyrka 1916 hade den ekumeniska rörelsen ännu inte grundats, och de kristna trossamfundens relation till världens övriga religioner präglade i allmänhet av en kolonial ideologi. Protestantiska trossamfund präglades i hög utsträckning av verbalinspirationsläran och förpliktigande åsiktsgemenskap kring fyrahundra år gamla konfliktdokument som sammanhållande band. Den romersk-katolska kyrkan hade nyligen, under den så kallade modernismstriden, tagit avstånd från samvetsfrihet och modern religionsvetenskaplig forskning. De kristna trossamfund som vid denna tidpunkt, i Hermann Samuel Reimarus och Friedrich Schleiermachers efterföljd, erkände samvetsfrihet och ett historisk-kritiskt studium av Bibeln och kyrkohistorien hyste sällan någon respekt för sakramenten och historiskt givna gudstjänstbruk. Den Liberala Katolska Kyrkan var ett vittne kallat att vittna om hur samvetsfrihet, fri forskning, ekumenisk strävan, tolerans för andra religioner, sakramental spiritualitet och respekt för den heliga Traditionen kunde låta sig förenas. Idag är situationen annorlunda. LKK är inte ensam om en sådan strävan.
Ekumenisk dialog sker i syfte att förstå motparten och, om möjligt, överkomma tidigare splittring. Detta är möjligt om tidigare konfliktpunkter visar sig bero på vantolkningar av motparten, eller om båda parter är villiga att nyansera, revidera och fördjupa sin förståelse av vad Guds uppenbarelse och det kristna livet innebär. Ekumeniskt samarbete för social rättvisa, fred och skapelsens integritet kan ske även mellan trossamfund som ännu inte har kommit långt i sin ömsesidiga dialog.
De numerärt största sammanhang som bedriver ekumenik i vår tid är Kyrkornas världsråd och de dialoger som bedrivs av Påvliga rådet för kristen enhet.
Life and Work-kommittén bildades i Stockholm 1925 och Faith and Order-kommittén bildades i Lausanne 1927. De omorganiserades i Amsterdam 1948 till Kyrkornas Världsråd, som vid tidpunkten för detta dokuments antagande samlar 349 medlemskyrkor, och som på grundval av 381 års trosbekännelse eftersträvar de kristnas enhet. Dess viktigaste multilaterala dialogdokument är Dop-Nattvard-Ämbete (Limadokumentet, antaget 1982) och Bekänna en och samma tro (antaget 1991).
Den romersk-katolska kyrkan har under 1900-talet genomgått en omvälvande utveckling, av vilken det andra Vatikankonciliet 1962-1965 utgör en central del. Ett fritt akademiskt studium av Bibeln med hjälp av gängse historisk-kritiska metoder tilläts och uppmuntrades av Pius XII:s encyklika Divino Afflante Spiritu 1943, ett uttalande av påvliga bibelkommissionen 1948, andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution Dei Verbum 1965, och ett uttalande av den påvliga bibelkommissionen 1993. Studiet av den tidiga Kyrkans teologi har uppmärksammats av sådana förnyande romersk-katolska teologer som Karl Rahner, Yves Congar, Hans Urs von Balthasar och Henri de Lubac, vilket gör att nythomismen inte längre är allenarådande teologi inom den romersk-katolska kyrkan. Den romersk-katolska kyrkans offentliga gudstjänst firas sedan 1965 oftast på folkspråket, och sedan samma år delas kommunionen ofta ut under både brödets och vinets gestalt. Johannes XXIII grundade 1960 Sekretariatet för kristen enhet, ett beslut bekräftat av Paulus VI 1966. Sekretariatet omorganiserades 1988 till Påvliga rådet för kristen enhet. Det andra Vatikankonciliet utfärdade 1964 dekretet Unitatis Redintegratio, som uppvisar en välvillig hållning till andra kristna, och som lade grunden till ekumeniska samtal mellan den romersk-katolska kyrkan och andra kristna trossamfund, som har förts alltsedan dess.
Vad som har skett multilateralt i Sverige
Svenska Ekumeniska Nämnden grundades 1932, och omorganiserades 1992 till
Sveriges Kristna Råd.
Följande år, 1993, ansökte Liberala Katolska Kyrkan i Sverige om observatörsstatus i Sveriges Kristna Råd, men fick avslag på grundval av följande sammanfattning: ”LKK vill framträda som ett kristet trossamfund, fast med en mycket liberal och oprecis teologi präglad också av teosofi och annat tvivelaktigt tankegods. Inslaget av gnosticism är tydligt, och det finns klara belägg för en konsekvent reinkarnationslära. Teologin reduceras i praktiken till en allmänt humanistisk etisk hållning, nödvändig för reningsprocessen i livskedjan. Den vidlyftiga ”katolska” läran och liturgin blir då mest bara en ram för lite av varje, enligt vars och ens privata värderingar och trosförmåga”.
Det dokument av vilket ovanstående sammanfattning är en del kommer fortsättningsvis att förkortas SKRU93.
Beslutet grundar sig på en vantolkning av vad Liberala Katolska Kyrkan i Sverige bekänner. LKK kan inte igenkänna sig själv i den beskrivning utlåtandet gör av LKK:s lära, och LKK betraktar beslutet som grundlöst och oinformerat. I några följande punkter kommer SKRU93 att genomgås och bemötas.
Samvetsfrihet
LKK:s teologi anses i SKRU93, delvis med rätta, vara ”mycket liberal och oprecis”. SKRU93 beskriver, i många avseenden rättvisande, att ”vars och ens privata värderingar och trosförmåga” tillmäts stor vikt och erhåller stor respekt inom LKK. Vad som däremot är häpnadsväckande är att detta skulle kunna betraktas som ett hinder för observatörsstatus inom SKR.
Det framgår genom citat på annan plats i dessa riktlinjer för enhetssträvan att bland annat Svenska Baptistsamfundet, Svenska kyrkan, Svenska Missionskyrkan och Vännernas samfund på skiftande sätt delar LKK:s höga värdering av tolknings- och samvetsfrihet. De tre förstnämnda av dessa trossamfund är redan medlemmar av SKR.
Det oprecisas gränser
Att teologin inom LKK skulle vara ”mycket liberal och oprecis” stämmer endast i viss utsträckning. Att teologin ”i praktiken [reduceras] till en allmänt humanistisk etisk hållning” är gravt missvisande. I ett trossamfund som förenas av sakramentsgemenskap, inte av konfessionell åsiktsgemenskap, blir teologin kring Kyrkans ordningar rörande sakrament, gudstjänstliv och kyrkoordning viktigare än vad de är i konfessionella trossamfund, därför att det är dessa ordningar som LKK:s medlemmar delar med varandra som trossamfund. Det framgår därför tydligt av gudstjänstordningarnas texter i liturgiboken vad trossamfundet LKK menar när man firar dopet, eukaristin, konfirmationen, avlösningen, de sjukas smörjelse och ordinationen till tjänst, eller ber för dem som ingår äktenskap.
Denna hållning rörande tro och kyrkoordning är inte unik för LKK. Utmärkande för de ortodoxa kykorna är att tron i första hand kommer till uttryck i liturgi och bön snarare än i bekännelseskrifter. Den anglikanska kyrkofamiljen sammanhålls sedan 1559 på ett liknande sätt av gemensamma gudstjänstordningar, trots att spännvidden av trosövertygelser bland kyrkofamiljens enskilda medlemmar och medlemskyrkor är mycket stor.
Gnosis
SKRU93 hävdar i sin beskrivning av LKK att ”Inslaget av gnosticism är tydligt”. Det förefaller som om SKRU93 på ett missvisande sätt förväxlar det grekiska ordet ”gnosis” (som förekommer i Nya Testamentet, och som nämns i LKK:s Principförklaring) med ”gnosticism”.
LKK vårdar övertygelsen att livet i Kristus kan leda till levande och växande erfarenhet av Gud, en erfarenhet som omvittnas av de heliga i alla tider inom många delar av Guds folk. Några, långt ifrån uttömmande, exempel är i den tidiga Kyrkan Augustinus av Hippo och Pseudo-Dionysios Areopagita; i den katolska kyrkan Hildegard av Bingen, Hugo av S:t Victor, Bonaventura, Ignatius av Loyola, Theresa av Avila, Frans av Sales, Catherine Labouré, Bernadette Soubirous och Therese av Lisieux; i den ortodoxa kyrkan Gregorios Palamas och många andra hesykaster; i den anglikanska kyrkan Richard Rolle, Walter Hilton, Julian av Norwich, Ralph Inge och Evelyn Underhill; i den lutherska kyrkan Johann Arndt och Dag Hammarskjöld; i den reformerta kyrkan Gerhard Tersteegen; bland kväkarna George Fox, Anne Conway och många andra medlemmar; i baptistkyrkorna karismatiska rörelser av flera slag.
Den heliga Skrift manar oss att eftersträva att ”komma fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, bli fullvuxna och nå en mognad som svarar mot Kristi fullhet” (Ef. 4:13). I den helige Paulus efterföljd (Rom. 15:14; 1Kor. 1:5, 12:8; 2Kor. 4:6, 6:6, 8:7, 10:5; Fil. 1:9, 3:8), samt i likhet med sådana kyrkofäder som Clemens av Alexandria, Maximos Confessor och hesykasterna, har LKK historiskt kallat denna levande erfarenhet, i synnerhet dess mogna utvecklingsstadium, för ”gnosis”, d.v.s. ”insikt” eller ”kunskap”.
Då detta grekiska ord kan bli föremål för missförstånd följer här klargörande:
LKK gör bruk av bekännelsen till ”Skaparen av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är”. Det bruk som den helige Paulus, de tidiga kristna fäderna och LKK gör av ordet ”gnosis” skall därför inte missuppfattas så att det skulle innebära en avvikelse från ”vad som har trotts av alla, överallt i alla tider” (Vincent av Lerinum), eller ett avvisande av den första trosartikeln.
LKK påbjuder inte kroppsföraktande späkning, och vare sig dess bekännelsedokument eller historiska dokument försvarar dualism. I Lärosammanfattningen punkt tre uttrycks istället den holistiska övertygelsen om att ”Människan är en förening av ande, själ och kropp” (jfr 1Thess. 5:23) och en sådan helhetssyn är en inspirationskälla för många medlemmar även idag. En måttfull fasta innebär inte kroppsförakt och dualism, och förutsattes av Jesus och apostlarna (Matt. 6:16-18; Apg. 13:2-3). Den brukas inom många kristna kyrkor, i synnerhet den romersk-katolska kyrkan och östkyrkorna. Det står givetvis LKK:s medlemmar fritt att bruka eller avstå från sådan måttfull, av de flesta kristna accepterad, fasta.
Ingenstans i LKK:s Liturgi eller Lärosammanfattning uttrycks tanken att en levande, mogen andlig erfarenhet av gudomlig förutbestämmelse skulle vara förbehållen en fåtalig elit av ”pneumatiker”. Tvärtom uttrycks hoppet om att ”alla [Guds] barn en dag skall nå hans fotapall, hur långt på vilsna vägar de än må vandra” (Liturgi, sid. 12, 41). Med hela Guds Kyrka bekänner LKK att ”Gud vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen” (1Tim. 2:4).
Förekomsten av levande andliga erfarenheter (även kallad mystik) inom sådana trossamfund som redan är medlemmar inom SKR har inte hindrat dessa trossamfund från att vara medlemmar. ”Gnosis”, i av LKK avsedd mening, kan alltså inte vara ett kriterium som hindrar medlemskap i SKR. ”Gnosis” är ett bibliskt begrepp.
Teosofi
Somliga uttryck för den levande erfarenheten av Gud brukar kallas för ”teosofi”. Kyrkohistoriskt avses sådan mystik som har utövats av bland annat den lutherske mystikern Jakob Böhme, den reformerte mystikern Georg Gichtel och den anglikanske mystikern William Law. Denna strömning utgjorde en del av pietismen, som i sin tur banade väg för framväxten av frikyrkosamfund. Det är förvånande att SKRU93 omtalar teosofi i de nedlåtande ordalagen ”tvivelaktigt tankegods”, med tanke på att teosofiska strömningar, i denna mening, har funnits inom, eller banat väg för, flera av de trossamfund som redan är medlemmar inom SKR.
Sedan slutet av 1800-talet kan ordet ”teosofi” åsyfta något annat än ovannämnda kyrkohistoriska företeelse, nämligen ett nätverk av rörelser intresserade av en viss form av interreligiös spekulativ hållning som tog sin början i det Teosofiska Samfundet 1875. Många medlemmar i LKK har tidigare genom åren även varit medlemmar av Teosofiska Samfundet. LKK är en kyrka som visar öppenhet för alla människor, och vad LKK:s kyrkomedlemmar gör i sitt privatliv utanför LKK är deras ensak, men LKK får inte förväxlas med enskilda medlemmars privata fritidsintressen.
Sigfrid Fjellander, LKK’s förste svenske präst och sedemera förste svenske biskop, skrev redan 1929 rörande många kyrkomedlemmars medlemskap i teosofiska samfundet: ”Det har därför på båda håll uppstått en allvarlig önskan om en grundlig och genomgripande boskillnad. /.../hela kyrkans tankevärld är dock klart kristen istället för inter-religiös som teosofien. /.../ dessa båda organisationer aldrig ägt något som helst organiskt samband.” (Liberalkatolska kyrkobladet nr 2, 1929)
Den liberalkatolske engelske biskopen E J Burton skrev: ”Några inom det teosofiska samfundet och liknande modernistiska rörelser blev också intresserade [av Liberala Katolska Kyrkan]. Detta ledde till den olyckliga villfarelsen att vår kyrka på något sätt skulle ha samband med den teosofiska rörelsen eller andra liknande grupper. Det fanns aldrig, har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas någon sådan ”associering”.” (Liberala Katolska Kyrkan En introduktion)
Reinkarnation
LKK påbjuder inte någon partikulär reinkarnationslära, och vare sig medlemmar eller ämbetsbärare är förpliktigade att tolka Lärosammanfattningens artikel 5 som ett uttryck för reinkarnationslära överhuvudtaget. LKK är däremot ett trossamfund som är öppet för bland annat människor som hyser övertygelsen att reinkarnation sker. LKK saknar en officiell, detaljerad lära om eskatologiska frågor, och lämnar dessa frågor åt medlemmarnas tolkningsfrihet. Så som har demonstrerats ovan tillåts öppenheten och tolkningsfriheten vara stor även bland ämbetsbärarna.
Föreställningen att människosjälen, eller delar därav, återföds har varit betydligt mera vanligt förekommande inom de ostasiatiska religionerna än inom den den judisk-kristna traditionen. De viktigaste bland de fåtaliga judisk-kristna exemplen är Origenes, ortodox judendom och van Helmont.
Enligt Rufinus skall Origenes ha spekulerat över möjligheten att de återlösta människosjälarna efter Jesu återkomst och den nuvarande världens slut skulle kunna upprepa själarnas fall och återfödas i en ny skapelse.
Bland ortodoxa judar förekommer, i synnerhet efter Isak Lurias tid (1534-1572), reinkarnationsspekulationer (gilgul) som i många avseenden skiljer sig från de hinduiska och buddhistiska reinkarnationslärorna.
Den kristne mystikern Franciskus Mercurius van Helmont intresserade sig för Isak Lurias tankar, och influerade kväkaren Anne Conway, lutheranerna Gottfried Wilhelm von Leibniz och Christan Knorr von Rosenroth, samt de anglikanska cambridgeplatonisterna. Van Helmonts reinkarnationslära innebar att själar som hade levt under tiden före Jesus Kristus ansågs reinkarneras en sista gång under eran efter Kristus för att därigenom kunna bli saliga.
Vid tidpunkten för LKK:s grundande var intresset för reinkarnationsläror stort i det Brittiska Imperiet. Indien var en del av imperiet, och översättningar från sanskrit och pali hade nyligen gjort tidigare okända religiösa tankar tillgängliga för nyfikna och förvånade västerlänningar. Sådana nyfikna själar for illa i många kristna trossamfund när deras privata lärospekulationer uppdagades. För många jesusälskande människor blev Liberala Katolska Kyrkan en tillflykt som inte tvingade dem att dagtinga med sina privata eskatologiska spekulationer, men som tillät dem att fortsätta leva det kristna livet i bön, eukaristifirande och regelbunden bikt, tillsammans med medkristna som inte delade, men däremot respekterade, deras övertygelse på denna punkt.
Enligt en fotnot i 1989 års utgåva av Liberala Katolska Kyrkans liturgi (fotnot 3 sid 19 och sid 46) är det tillåtet att be för ”dem som åter är på väg att inträda i jordelivet”. Liberala Katolska Kyrkan i Sveriges klerikala synod har i samråd med regionalbiskopen konstaterat att fotnoten är ett översättningsmisstag, och beslutat att något bruk av detta alternativ ej skall göras i offentlig gudstjänst av kyrkans celebranter, samt att fotnoten ej skall inkluderas i nästkommande utgåva av Liturgin, då fotnoten saknas i den engelskspråkiga normerande utgåvan.
Idag bekänner LKK i Lärosammanfattningens artikel 5. att människans ”göranden och låtanden i varje fysisk inkarnation bestämmer i stor utsträckning hennes erfarenheter i den mellanliggande världen (eller reningens värld) och i den himmelska världen och påverkar i hög grad förhållandena vid hennes nästa födelse”.
Detta är en formulering som utrycker välviljan att tillmötesgå reinkarnationstroende, jesusälskande medmänniskor på ett omtänksamt och respektfullt sätt. Detta måste ske på ett harmoniskt sätt med omtanken och respekten för kyrkomedlemmar som inte tror på reinkarnation.
Som tidigare påpekats är Lärosammanfattningen inte förpliktigande för LKK:s medlemmar, endast förpliktigande för LKK:s ämbetsbärare. Dessa är fria att tolka artikel 5 efter eget förstånd och samvete. Bland dessa många tolkningar ryms bland annat synsättet att ”Varje fysisk inkarnation” åsyftar flera individers respektive fysiska inkarnationer, d.v.s. en enda sådan vardera. Vidare skulle föruttillståndet på ett annat existensplan före jordelivet exempelvis kunna vara av, i någon mening, fysisk art. Artikel 5 tillåter också LKK:s ämbetsbärare tolkningen att uttrycket ”nästa födelse” skulle kunna åsyfta kroppens uppståndelse vid Jesu återkomst (den tillkommande världens liv). Eller födelse i den himmelska världen.
Föreställningen om ”reningens värld” efter döden delar LKK med den romersk-katolska kyrkan (föreställningen om skärselden) och vissa anglikanska teologer (föreställningen om ecclesia expectans), men är inom LKK inte föremål för lika detaljerade definitioner som inom den romersk-katolska kyrkan. Läran om avlat är exempelvis inte en del av LKK:s officiella bekännelse.
Döden är för LKK inträdet i ”ett högre liv” (Liturgi, sid. 192), och LKK ber för de hädangångna med den fornkyrkliga bönen ”Vila i det eviga, giv dem, Herre, och låt det eviga ljuset lysa över dem”. Människans mål är att ”stå inför |Gud] i [Guds] härliga triumferande kyrkas led tillsammans med alla dem, som gått över i sann tro på [Guds] heliga namn. Genom Jesus Kristus, vår Herre” (Liturgi, sid. 200).
SKRU93 betraktar en bön om att dopbarnet skall bli fri från de bojor det varit bundet som ett bevis för en ”konsekvent reinkarnationslära”. Bönen har lydelsen:
”O allsmäktige och allestädes närvarande Gud, vars kraft verkar inom varje levande varelse, du som allena är allt livs kraft och all godhets källa, utgjut en stråle av ditt ljus över denna din tjänare/tjänarinna, som du kallat till trons begynnelse. Driv ut all hjärtats blindhet, bryt alla orättfärdighetens bojor i vilka han/hon varit bunden, öppna för honom/henne, o Herre, porten till din härlighet, så att han/hon fylld av din visdom och stärkt av din mäktiga kraft må varda fri från det onda begärets smitta och växa till i helighet och tjäna dig med glädje i den uppgift du givit henne." (Liberala Katolska Kyrkans Liturgi, s 149).
Den aktuella bönen i den liberalkatolska dopritualen är en bearbetning av en bön i den äldre romersk-katolska dopritualen (i bruk före 1969), som använde följande lydelse:
”Omnipotens, sempiterne Deus, Pater Domini nostri Iesu Christi, respicere dignare super hanc famulam tuam NN, quam ad rudimenta fidei vocare dignatus es: omnem cæcitatem cordis ab ea expelle: disrumpe omnes laqueos satanæ, quibus fuerat colligata: aperi ei, Domine, ianuam pietatis tuæ, ut, signo sapientiæ tuæ imbuta, omnium cupiditatum foetoribus careat, et ad suavem odorum præceptorum tuorum læta tibi in Ecclesia tua deserviat et proficiat de die in diem. Per eundum Christum Dominum nostrum”.
På svenska:
”Allsmäktige, evige Gud, vår Herres Jesu Kristi Fader, se till din tjänare NN, som du har kallat till trons första lärdomar. Driv ut all hjärtats blindhet; bryt Satans bojor i vilka han/hon varit bunden. Öppna för honom/henne, o Herre, porten till din godhet, så att han/hon fylld av detta tecken på din visdom, inte längre befläckas av allehanda begär, men utgjut kring honom/henne dina buds väldoft, så att han/hon i glädje tjänar dig i din Kyrka och med var dag tillväxer i helighet; Genom samme Kristus, vår Herre”.
Bönen är sålunda inte en en innovation från LKK’s sida, utan utrycker något som LKK delar med den Romersk-katolska kyrkan och de gammalkatolska kyrkorna.
Vad vi delar
Vid ett studium av andra kristna trossamfund i Sverige, förefaller det som om LKK delar många ting med dessa - ting som vid framtida dialog kan tjäna enheten. Framtida ekumeniska samtal kommer att uppdaga om följande inventering är rättvisande och om den behöver kompletteras:
Med de flesta
Med många trossamfund delar vi dyrkan av Gud, den treenige, bruket av den heliga Skrift, bruket att på Jesu befallning döpa i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, avsikten att på Jesu befallning fira eukaristin i någon form, samt bruket av den trosbekännelse som antogs i Konstantinopel år 381.
Västkyrkor
Med många västkyrkor delar vi bruket av den apostoliska trosbekännelsen i dopgudstjänsten, ehuru detta bruk är fakultativt inom Liberala Katolska Kyrkan.
Samvetsfrihet
Tillsammans med Svenska kyrkan, Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Vännernas Samfund värdesätter vi principer om öppenhet och samvetsfrihet, som vi dock uttrycker på skiftande sätt. Svenska Baptistsamfundet saknar egentliga läroskrifter, men presenterar sig på sin hemsida på följande publika sätt: ”Respekten för individens frihet och församlingarnas självständighet leder till mångfald och variation”. ”Frihetsprincipen gäller i första hand den enskildes tro och församlingens förhållande till staten. Baptister har alltid betonat att varje människa måste ha frihet att välja sin tro”. ”Det finns också vissa ’baptistiska idéer’: - rätten till en personlig tro - eget ansvar för bibelläsning - en särskild syn på församlingen - att det är viktigt med religionsfrihet och kamp för mänskliga rättigheter”. ”Varje baptist har ansvar och frihet att själv läsa Bibeln och tolka sitt liv. Ingen har rätt att sätta sig över någon annan och tala om vad som är rätt eller fel”. Denna presentation förefaller ha ett släktskap med LKK:s principer om samvetsfrihet.
Svenska kyrkan var innan 1860 det enda trossamfundet i Sverige, och präglades länge av 1500-talets lärokonflikter och enhetssamhällets arv. Svenska kyrkan klargjorde emellertid 1993 hur dess tro, bekännelse och lära är grundad, sammanfattad och kommenterad. Sveriges riksdag beskriver Svenska kyrkan som ”en öppen fokkyrka” (Lag om Svenska kyrkan 1998:1591). Svenska kyrkan saknar bestämmelser för uteslutning av kyrkotillhöriga på grund av de tillhörigas samvetsövertygelser. Bredden av övertygelser bland Svenska kyrkans tillhöriga ger efter observation intryck av att vara minst lika stor som bredden av övertygelser bland medlemmar i LKK. Dessa faktorer förefaller ha en affinitet med LKK:s principer om samvetsfrihet.
Svenska Missionskyrkan har i den Konstitution som dess generalkonferens/kyrkokonferens antog 1999/2000 antagit formuleringen: ”Jesus Kristus är församlingens Herre och hela världens Frälsare. Guds kyrka är till för alla människor. (...) Församlingen förenar sig med hela Guds kyrka i en bekännelse av Gud som Fader, Son och helig Ande. Varje enskild kristen har frihet att söka klarhet i tolkningen av Guds ord”. Dessa principer förefaller ha en affinitet LKK:s principer om samvetsfrihet.
Vännernas Samfund i Sverige (kväkarna) saknar egentliga läroskrifter, men presenterar sig på sin hemsida på följande publika sätt: ”Kväkarna företräder en egen speciell inriktning av kristendomen. Det som är viktigt är den inre kontakten med Gud som gör hela livet heligt. Det finns i samfundet en stor bredd i olika uppfattningar om Gud och Kristus. Det finns medlemmar i samfundet som inte är kristna”. Denna presentation förefaller ha en affinitet med LKK:s principer om samvetsfrihet.
Öppet nattvardsbord
I likhet med Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan begränsar LKK inte kommunionsutdelning till sina egna församlingsmedlemmar eller kyrkotillhöriga, utan tillämpar öppet nattvardsbord.
Liturgin, Skriften, Förnuftet och Traditionen
Tillsammans med Metodistkyrkan i Sverige och den Anglikanska kyrkofamiljen värdesätter vi liturgisk spiritualitet, fasta gudstjänstordningar, samt Förnuftets, Samvetets, Skriftens, den heliga Traditionens och den levande Erfarenhetens interaktion med varandra.
Apostolisk kyrkoordning
Tillsammans med den Anglikanska kyrkofamiljen och den Gammalkatolska Kyrkan värdesätter vi den apostoliska successionen och den kanoniska rättstraditionen.
Episkopal struktur
Tillsammans med Anglikanska kyrkan, Metodistkyrkan i Sverige, Svenska kyrkan, Gammalkatolska kyrkan, medlemskyrkorna i OÖKER samt Romersk-katolska kyrkan i Sverige är LKK organiserad på ett episkopalt sätt, och värdesätter det tredelade ämbetet.
Sakramenten och helgonen
I likhet med de tre sistnämnda betraktar vi den apostoliska successionen som nödvändig för ett giltigt firande av de flesta av sakramenten. Med dessa kyrkor delar vi också sakramentens sjutal, vördnaden för helgonen och värdesättandet av den kanoniska rättstraditionen.
Gudstjänstliv
Tillsammans med Anglikanska kyrkan, Gammalkatolska kyrkan och Romersk-katolska kyrkan i Sverige delar vi ett gemensamt västkyrkligt liturgiskt arv. I ringare utsträckning återspeglas detta gemensamma västkyrkliga liturgiska arv även i Metodistkyrkans, Svenska kyrkans och Svenska missionskyrkans gudstjänstliv. Tillsammans med Romersk-katolska Kyrkan i Sverige och många anglikaner värdesätter vi sådana västkyrkliga devotioner som exempelvis sakramental välsignelse.
Historisk bakgrund: Religionsdialog
Sedan äldsta tid förekommer inom den kristna Kyrkan övertygelsen att alla människor, oavsett religionstillhörighet, har vissa insikter om Guds existens, Guds egenskaper, människans plikter och människans mål. Den helige Paulus skriver: ”Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans oynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga” (Rom. 1:19-20)” och ”Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig” (Rom. 2:14-15). Det står skrivet: ”Förr i tiden lät [Gud] alla hednafolk gå sina egna vägar, men ändå gav han vittnesbörd om att han finns, genom allt gott som han gör” (Apg. 14:16-17a).
Föremålet för denna övertygelse har under kyrkohistoriens lopp ofta fått benämningen ”naturlig teologi” eller ”allmän uppenbarelse”, och övertygelsen har på skiftande sätt utvecklats av bland annat den helige Justinus Martyren, Lactantius, den helige Augustinus av Hippo, den helige Thomas ab Aquino, den lutherske teologen Johann Gerhard, den anglikanske biskopen Joseph Butler, och sådana romersk-katolska gestalter i vår tid som Henri leSaux, Bede Griffiths, Hugo Eunomiya-Lasalle och William Johnston. Föreställningen om en naturlig teologi är alltså på intet sätt något unikt för LKK:s miljö, utan något som vi delar med många kristna trossamfund och deras medlemmar.
Religonsdialog är jämbördiga samtal mellan representanter för olika religioner, som inte syftar till mission, men som syftar till fördjupad förståelse och tolerans mellan religioner, och som kan leda till gemensamt arbete för andliga värden, mänskliga rättigheter, social rättvisa, fred och skapelsens integritet.
Kyrkornas världsråd började intressera sig för religionsdialog vid konferensen i New Delhi 1961, och grundade 1971 en Enheten för dialog med människor av andra religioner och ideologier. Konsultationen i Chiang Mai 1977 avvisade anklagelserna att religionsdialog skulle leda till synkretism, motverka mission och förneka Kristus. Sedan 1979 arbetar Kyrkornas världsråd i enlighet med ett dokument innehållande riktlinjer för dialog, och världsrådets religionsdialogenhet omorganiserades på 1990-talet till Avdelningen för interreligiösa relationer.
Den Romersk-katolska kyrkan förtydligade sin syn på människor som utövar andra religioner i det andra Vatikankonciliets deklaration Nostra Aetate (1965).
I detta dokument bejakas element av sanning och helighet inom hinduismen, buddhismen, islam och judendomen. Vatikanens kommitté för interreligiösa relationer antog 1974 riktlinjer för religionsdialog. LKK ser med glädje på denna utveckling.
Deklaration
LKK anser sig vara en del av den heliga, katolska och apostoliska Kyrkan, Kristi mystiska kropp och Guds folk, och erkänner att även andra kristna trossamfund och människor i andra kristna trossamfund utgör delar av denna heliga, katolska och apostoliska Kyrka.
LKK erkänner sig vara förpliktigad att bidraga till svaret på Jesu förbön att ”de alla må vara ett” (Joh. 17:11) och verka för de kristnas synliga enhet.
LKK uttrycker övertygelsen att organisatorisk centralism, likformighet i alla kyrkoseder eller likformighet i åsikter och samvetsövertygelser inte är nödvändiga för Kristi kropps synliga enhet, utan snarare riskerar att förkväva de synnerliga gåvor som Gud har skänkt åt partikulärkyrkor, och motverka att vi ”tillsammans med alla de heliga, förmår fatta bredden och längden, höjden och djupet och lär känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap” (Ef. 3:18-19a). Med ekumeniskt arbete eftersträvar LKK en försonad mångfald i sakramentsgemenskap, och tror sig in i en återförenad Kyrka kunna bära med sig samvetsfrihetens gåva - en gåva som man kanske redan delar med några andra kristna trossamfund.
LKK erkänner alla dop, under förutsättning att dessa dop har skett med vatten och ”i Faderns, Sonens och den helige Andes namn” (Matt 28:19). LKK erkänner eukaristifirande i annat trossamfunds ordning, under förutsättning att firandet sker med gestalter framställda av spannmål och vinstockens frukt, av en giltigt ordinerad präst som efter Kristi befallning tar gestalterna, frambär tacksägelse med en eukaristibön innehållande Kristi instiftelseord, bryter gestalterna och ger dem till den som vill ta emot dem.
LKK erkänner ordination till diakonämbetet, prästämbetet och det historiska biskopsämbetet som sker i bön om den helige Ande och under handpåläggning efter apostlarnas förebild (Apg 12:24-13:4; 1Tim 4:14; 2Tim 1:6) i trossamfund som har vidarefört den apostoliska successionen.
I ett trossamfund där dessa ovanstående två punkter är förhanden, tillsammans med det offentliga läsandet av den heliga Skrift i gudstjänstlivet, samt bruket av trosbekännelsen från Konstantinopel år 381, föreligger vad som är oeftergivligen nödvändigt för kyrkogemenskap mellan Liberala Katolska Kyrkan i Sverige och andra kristna trossamfund.
LKK håller följande ting, ehuru inte nödvändiga för kyrkogemenskap, för nyttiga och eftersträvansvärda bruk som tjänar fullheten i Kristus, nämligen: Bruket av avlösningen i enlighet med den uppståndne Kristi löfte (Joh. 20:22-23), bruket av konfirmationens sakrament i enlighet med apostlarnas föredöme (Apg. 8:14-17; 19:1-7), bruket av förbön för sjuka under oljesmörjelse efter Kristi och apostlarnas föredöme (Mark. 6:12-13; Jak. 5:14-16), samt det trogna samlivet mellan en döpt man och en döpt kvinna i äktenskapet såsom ett tecken för Kristus och Kyrkan, så som den Heliga Skrift omvittnar (Ef. 5:32).
LKK erkänner förekomsten av en Naturlig teologi bland människor av alla trosövertygelser, och bejakar studiet av denna, för att, genom dess element av sanning och helighet, fördjupa tolerans och respekt för medmänniskor av annan trosuppfattning, och hjälpa människors strävan efter levande andlig erfarenhet.
LKK agerar inte som juridisk person i politiska frågor, men uppmuntrar sina medlemmar att enskilt, efter deras eget förnuft och samvete, och i samverkan med människor av alla trosövertygelser och i samverkan med alla människor av god vilja, verka för mänskliga rättigheter (inte minst religionsfrihet), barmhärtighet, fred och Skapelsens bästa.
* * *
Detta dokument är antaget av Liberala Katolska Kyrkan i Sveriges klerikala synod och godkänt av regionalbiskop Sten-Bertil Jakobson Skärtorsdagen den 21 april 2011.
* * *
A. M. D. G.
* * *
APPENDIX
Sveriges Kristna Råds dom över Liberala Katolska Kyrkan
Vi återger här oavkortad den ”utredning” som ligger till grund för Sveriges Kristna Råds slutsats att vägra betrakta Liberala Katolska Kyrkan som en del av den kristna gemenskapen. På flera ställen hänvisas till LKK’s principförklaring. /.../
Liberala Katolska Kyrkan (LKK) har i brev (3 maj 1993) från kyrkans regionalbiskop Lennart Söderström ansökt om observatörsstatus i Sveriges Kristna Råd. Bakgrunden är tidigare ansökan om fullt medlemskap i Svenska Ekumeniska Nämnden. Detta ärende bordlades redan 1985, § 110). Så småningom gavs genom Nämndens AU ett avvaktande svar (protokoll från den 3 februari 1993), där man ansåg sig ännu inte ha fått ”belägg för att kunna betrakta LKK som ett kristet trossamfund”. I medvetande om den tveksamhet som rått i ärendet har alltså LKK i sin förnyade ansökan – nu till SKR velat begränsa sig till att begära observatörsstatus.
Vid bedömningen av denna ansökan kan man först konstatera att det ur principiell ståndpunkt – och i enlighet med SKR’s stadgar – inte gör någon skillnad om LKK nöjer sig med observatörsstatus. Samma värderingar, samma trosgrund måste gälla och tillämpas.
Bedömningen försvåras av att LKK formellt anser sig vara en del av en allmänkyrklig, ”katolsk”, lärotradition, som i förstone väl ansluter sig till SKR’s grundsyn, som den bl a formuleras i stadgarna. Frågan är här – som alltid – hur läran tolkas och vari LKK’s idelogi faktiskt består och karaktäriseras. Kyrkans ”Principförklaring och kort lärosammanfattning” (1982) jämte dess Liturgi (3:e uppl 1989) ger god inblick i den frågan.
Det heter där, i Liturgin (s VI): ”Liberala Katolska Kyrkan existerar för att främja Kristi, sin Mästares arbete i världen, och för att ge andlig närign åt Hans församling”. Man anser sig ha bevarat den apostoliska successionen (genom gammalkatolska kyrkan i Utrecht) och kallar sig katolsk, ”för att ange den källa varur dess prästerskap erhållit sina vigningar samt dess organiska enhet med den historiska kyrkan” (Principförklaringen, s 2). Kyrkan är, säger man, ”en del av den Ena Katolska och Apostoliska Kyrkan” (s 3) som bevarar de sju sakramenten ”i dess fullhet”.
LKK är ett litet kyrkosamfund med katolsk struktur – utan att stå nära den katolska kyrkan. Den har biskopar, präster och diakoner och en i många avseenden ”katolsk” liturgi – men teologin är en annan. Man säger sig vara ”ett oberoende och självstyrande samfund – varken romersk-katolska eller protestantiskt – men katolskt” (Liturgin, s VI). Ändå härskar i den en helt annan anda än i den i sedvanlig mening katolska kyrkan.
Särskilt i två hänseenden är läran tveksam ur kristen synpunkt. Det första utgör ett klart gnostiskt drag, som LKK själva medger. Det andra är ett drag av reinkarnationslära, tydligt förbunden med den gnostiska människosynen och österländska tankegångar, både från hinduismen och med klart teosofiskt innehåll.
Man talar gärna om en ”eklektisk filosofi” och ”en kärna av läror och mystisk erfarenhet som är samfälld för alla religioner och som inte kan påstås vara någons speciella egendom” (Principförklaringen, s 3). Alla de stora religionerna är ”gudomligt inspirerade”, ”utflöden från samma källa”, vars grundtankar dock ”temporärt kan falla i glömska” – så tom en del av ”Kristi ursprungliga undervisning”. LKK ”syftar till att vara en gnostisk kyrka” som vill hjälpa sina medlemmar ”att själva nå fram till den kunskapens ’visshet’, som är den sanna gnosis”, vilket i kristna termer sker genom ”allt större framträdande av Kristus-anden inom människan” (Principförklaringen, s 5).
Teologin är av ”teosofins natur”, heter det: ”varje individs strävan mot andlig förståelse grundad på personlig erfarenhet (gnosis eller sophia) i motsats till dogmatiska påbudbeträffande speciella skrifttolkningar” (Principförklaringen, s 3). Därför är kyrkan ’liberal’: trosbekännelserna använda, men man åläggs inte att tro på dess innehåll. Bibeln betraktas inte som alltigenom inspirerad och är inte uttömmande – inte mer än en del andra religiösa skrifter. Man får full frihet till personliga tolkningar. Kyrkan har inget intresse av att omvända människor från en religion till en annan: man vill inte värva proselyter och ingen behöver lämna sin egen kyrka för att vara med i LKK (Principförklaringen, s 3 och 4).
Tolerans, kärlek, broderskap är det viktiga. Läran blir först och främst en samling etiska grundsatser. ”Kristi sanne lärljunge igenkännes på sin förmåga till kärlek och omtanke snarare än genom trossatser han bekänner sig till” (Principförklaringen, s 5). Detta kan realiseras genom flödet av gudomlig kraft. Sådana tankegångar präglar också LKK’s alternativa trosakter (Liturgin, s 59).
Här kommer tanken på reinkarnation in, om än försiktigt uttryckt och ibland svårt att upptäcka. I Principförklaringen (s 3) står det dock tydligt, på tal om människor med större andlig mognad:
”Människan, som till sitt väsen är gudomlig, kan slutligen lära känna den gudom vars liv hon delar och genom att gradvis under successiva liv utveckla de gudomliga förmågor som är förborgade i henne, kan hon tillväxa i kunskap om universum, som i sig självt är uttrycket för det gudomliga livet.”
Det finns inte sällan antydningar i samma riktning. I en konsekrationsbön (Liturgin, s 19) ber man för dem ”som är på väg att inträda i jordelivet genom fördelsens port”, eller, med hänvisning till Principförklaringen: dem som åter är på väg att. Och i dopritualet (s 149) ber man att barnet skall bli fri från de bojor i vilka det varit bundet – uppenbarligen i tidigare liv
I Principförklaringens lärosammanfattning (som man alltså inte behöver acceptera för att vara medlem i LKK!) talas det mycket om människans eviga och gudomliga väsen, det gudomliga ljuset inom henne. Med hänvisning till bibelordet om sådd och skörd (Gal 6:7), vanligt i dessa sammanhang, konstaterar man att människan ”upprepade gånger uttrycker sig själv” och är ”en länk i en vidstäckt livskedja, som sträcker sig från det högsta till det lägsta”. ”Hennes göranden och låtanden i varje fysisk inkarnation bestämmer i stor utsträckning hennes erfarenheter efter döden i den mellanliggande världen (eller reningens värld) och i den himmelska världen och påverkar i högsta grad förhållandet vid hennes nästa födelse.” (S 8).
Sammanfattning
LKK vill framträda som ett kristet samfund, fast med en mycket liberal och oprecis teologi präglad också av teosofi och annat tvivelaktigt tankegods. Inslaget av gnosticism är tydligt, och det finns klara belägg för en konsekvent reinkarnationslära. Teologin reduceras i praktiken till en allmänt humanistisk etisk hållning, nödvändig för reningsprocessen i livskedjan. Den vidlyftiga ”katolska” läran och liturgin blir då mest bara en ram för lite av varje, enligt vars och ens privata värderingar och trosförmåga.
Därmed är det inte sagt att det inte kan finnas uppriktigt kristna människor inom LKK. Men det är inte det det gäller här. Eftersom LKK’s konturer är vaga och ofta förändras, bör man i formella ekumeniska sammanhang visa en viss återhållsamhet – utan att för den skull döma ut enskilda människor.
Dessa överväganden utgör tillräcklig grund för ställningstagande till Liberala Katolska Kyrkans ansökan om observatörsstatus i Sveriges Kristna Råd.
Vi har därför avstått från att pröva ansökan utifrån det storlekskriterium – minst 1000 medlemmar i Sverige – som SKR’s stadgar också ställer upp som ett villkor för medlemskap eller observatörsställning
LKK gör anspråk på att vara en kyrka i vanlig, allmänkristen mening. Med hänvisning till ovanstående är et ytterst tveksamt att så är fallet. SKR ser sig därför nödsakat att i detta fall inte bifalla LKK’s ansökan. ■
Ur Communio nr 2 1994